Tango kom i natt, han har skadat sig i foten/tassen och behöver ha en liten sko när vi är ute och går och 4 tabletter om dagen - hur ska det gå??
Han är så mysig och jag tror han är glad att vara här (kolla bara), han sköter sig i alla fall exemplariskt än så länge, inget kräks och inga klor i fönstersmygen. Frågan är bara vem som ska ta sista kvällspromenixen ikväll, vi sitter båda i soffan med täcke och te, gissar att Handers inte vill gå ut mer än jag...
Currylägeheten - never ending story. Här är bilder på den, den är ju bra men man orkar inte riktigt börja hoppas igen. Är det meningen vi ska ha den så får vi den ...
Vi är oense om man kan resonera så, det kliar i Handers fingrar att ringa och avsluta, kanske ev höja vårt bud bara för att kunna pricka av det. Jag tror dock att vi ska avvakta, det verkar inte vara svårt att hitta något utan det gäller att våga ha tillit till att saker och ting löser sig på bästa sätt såsom det är meningen! Vissa i vår familj tycker inte man kan resonera så, då skulle det ju aldrig hända någonting i världen, kanske är det så. Eller så blir man sån av att leva med någon som fixar allt för oss. Kärlek till honom som fixar.Jag säger: det ordnar sig!
Pratade med Sara idag som gav lite tips på Summer-camps som barnen kanske kan gå på. Tror att det är bra att dela på dom innan skolan så att de får möjlighet att prata lite engelska, få kompisar och våga lite. Åh, det kommer att bli jobbigt att lämna dom första gången... Tillit - lita på att det löser sig - det är min utmaning fram tills dess. Vi har ju världens bästa ungar, de är sociala monster och kommer att klara det galant, blir förmodligen jobbigast för mig som ska gå runt och oroa mig. Måste jobba på TILLIT helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar